- 1990 - Falun, Dalarna -

onsdag 13 mars 2013

Att komma till Falun har aldrig varit mer deprimerande. Dock skönt att träffa mamma, mysa i hennes soffa, äta lonka-kolor och dricka chokladmjölk framför kassa komediserier på 6an. Men jag är ensam, kall. Jag är på fel plats. Jag känner mig så hemma i hans armar, jag känner att det är precis just där jag vill vara. Med honom. Och nu är jag inte det. Nu är jag istället 20 mil bort, ensam i en soffa i Östra främby. Jag är på fel plats. Jag har varit borta i 3 veckor och både min lägenhet och mammas hem borde kännas mer hemma, jag borde känna mig mer trygg och avslappnad. Men jag gör inte det. Jag känner mig inte hemma här idag, jag är så förvirrad. Jag vill vara någon annanstans, eller så vill jag ha honom här. Men jag vill inte vara ensam. Jag är rädd för att bli deprimerad igen, att gå tillbaka till att inte göra någonting alls om dagarna utan bara ligga still och sakta ruttna bort. Jag har haft det så bra de senaste veckorna, jag ville inte lämna det. Jag ville inte åka därifrån, jag ville inte åka hem. Jag vill vara där han är, iallafall närmare honom än vad jag är nu. Det har aldrig förr känts så fel att vara här, så främmande på något sätt. Jag har aldrig förr känt mig otrygg här, men idag gör jag det. Det här ska vara mitt hem, det här ska vara den största tryggheten i mitt liv. Men någonting ändrades när något nytt kom in i mitt liv. Jag känner för att hoppa på första bästa tåg och åka tillbaka.
Jag vill inte vara här.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar