Ja, det här med hemfärd har ju skjutits fram ett bra tag nu. Jag har varit hos Andreas sen 20e februari och vi har varit med varandra i princip 24/7 i 3 veckor imorgon. Jag har ändå inte börjat tröttna än, och jag har inte hemlängtan. Folk verkar inte ens märka att jag är borta så det spelar ingen direkt roll. Och att jag stannat så länge har ingenting med tofflande att göra utan det handlar om hur jävla skönt det är att vara borta från Falun, hur jävla skönt det är att träffa folk som inte vet någonting om en och dömer en efter hur man är som person när de träffar en och inte efter vad de hört från andra. Det är skönt, det är en sorts självterapi. Att vara borta hemifrån ett tag är någonting jag funderat på länge eftersom jag känt att jag verkligen behövt det, och jag hade rätt. Det är bara ett väldigt stort plus att jag samtidigt får umgås med en kille som jag älskar och som får mig att må så otroligt bra. Men imorgon ska jag nog åka hem, jag har saker att ta tag i och en hund att krama sönder.

På onsdag får jag skaffa ny telefon, dock känns det inte bråttom alls men jag behöver det faktiskt så jag är så illa tvungen. Jag har jämt trott att jag skulle avlida utan telefon men nu har jag varit helt telefonlös i 10 dagar och lider inte det minsta utav det!

Dagarna här har varit slappa och nice. Vi har träffat en massa folk, åkt runt lite här och var, varit upp på berg, myst i vårsolen och bara haft det awesome. Dock har jag varit förkyld sen förra fredagen och har nu även smittat Andreas som i skrivande stund ligger och sover och ofrivilligt agerar benstöd åt mig.

Egentligen har jag ingenting särskilt att skriva så nu ska jag sluta. Ciao!