- 1990 - Falun, Dalarna -

söndag 23 juni 2013

The truth will hunt you down

Jag har tänkt mycket på vad det var som fick mig att lämna Falun och jag tror mig veta svaret nu. Problemet satt mest i mig, i att jag var för långsam med att gå vidare.
När jag var yngre kunde jag likagärna hetat "Social" i förnamn. Jag älskade människor och jag "kände alla". Jag tyckte om att gå ut och träffa folk och jag mötte alltid på ett stort antal människor jag kunde kalla mina vänner. Dessa människor tynade sedan bort, blev till grå siluetter och passade inte längre in i min dröm om regnbågar och enhörningar. Jag önskade att allt var bättre, att alla var som jag ville att de skulle vara, att de fanns där när jag behövde dem. Men alla gick vidare och de som inte flyttade blev istället varandras favoriter och första prioriteringar medan jag själv blev allas sista. Jag blev den man hörde av sig till när alla andra var upptagna, jag blev reserven. Jag fick ofta svar som "om det inte händer något annat", eller "jag hör av mig om jag inte får andra planer" när jag frågade om de ville ses. Därför slutade jag höra av mig till folk, därför stängde jag in mig och umgicks med mig själv och de som ändå råkade ha vägarna förbi i andra ärenden och inte riktigt kunde undvika mig när vi ändå befann oss på samma plats. Hoppet om en framtid i den staden var sedan länge borta, Falun var ett avslutat kapitel och det enda jag behövde göra var att vända blad. Ändå satt jag där dag ut och dag in och bara stirrade på bladet som på andra sidan bevittnade mitt nya liv. Jag hoppades att någon skulle komma in och vända det åt mig, eller att det skulle ske med hjälp av en vindpust. Jag var för rädd för att göra det själv, jag var för svag för att orka. Så jag satt där och ruttnade med den sista sidan av mitt forna liv framför mig. Jag lät allt bli värre, jag lät mig själv må sämre. Jag försökte göra det bästa av situationen men det hjälpte bara för stunden. Jag var hjälplös.

Sen kom en räddning. Han som gav mig styrka att göra som jag borde gjort för längesen. Han som visade mig vägen till mitt nya liv, han som satte mig först istället för sist. Han fick mig att chansa, att ta steget och gå vidare. Han fick mig att vända blad.
På andra sidan fanns något så mycket bättre, något som skulle få mig att må bättre, något som skulle göra mig starkare. Och nu är jag här, tack vare honom. Och jag mår bättre än jag någonsin gjort tidigare. Jag ångrar ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar