Jag börjar sakta men säkert inse att det som hänt inte är en dålig mardröm utan faktiskt verklighet. Jag är glad att det inte slår mig som en rejäl käftsmäll, skulle aldrig klara av den chocken i det här tillståndet. Jag spenderar denna dag med att städa, tvätta, sortera och slänga saker så jag kan tänka på annat för en stund.

Peace and Love var inte så roligt som det skulle kunna varit. Vädret var kasst för det mesta, jag festade inte hårdare än vanligt även om jag helt klart konsumerade mer alkohol de dagar jag drack än jag skulle göra en normal fredag eller lördag. Veckan började förjävligt med först beskedet om Simon och dagen efter togs även min mormors syster ifrån oss. Jag hade sönder mina favoritskor, klev in en glasbit i foten, slog sönder knät, blev ignorerad och utstött av människor jag tycker om, av anledningar som fortfarande är väldigt luddiga. Jag förstår inte vad som hände förra veckan, vissa stunder var bra och allting kändes lätt och perfekt, andra stunder skrek och grät jag eftersom jag inte klarade att bli utsatt för mer smärta än jag redan blivit de tidigare dagarna.
Mitt livsmotto "Kom igen, det blir kul!" har tillfälligt ersatts med "Jag orkar inte bry mig."
Jag såg Mumford & Sons även om jag inte riktigt insåg det, jag försökte se Nero men min trötthet och faktumet att jag var dränkt av regn och iförd ballerinaskor fick mig att ge upp och välja säng och sömn. Skrillex var fantastiskt, då kopplade jag bort hjärnan för en stund och dansade så mycket jag kunde med mitt precis sönderslagna knä. Jag såg en bit av Hoffmaestro tillsammans med Gustav som var här från Göteborg. Ett otroligt kärt återseende, det måste jag säga. Jag såg Stephen Marley och Timbuktu och fick under båda de konserterna sommarkänslor för första gången. Även Labyrint gav mig mysiga känslor i kroppen. Dropkick var inte så bra som jag väntat mig, och Rihanna skippade jag helt (vilket jag är glad över efter jag hörde talas om spelningen efter)
Jag hade stundvis kul tillsammans med mina fina och tröstande vänner, ibland kände jag att jag ville vara ensam men mitt undermedvetna påminde mig ständigt om att jag inte skulle klara av det i tillståndet jag befann mig i.
Jag hade två hästar med mig hela veckan, jag vet inte varför men jag kände väl att det var rätt.

Jag drog helium mellan benen på Svampbob och lät som en seriefigur

Jag sprang runt med mina vänner på campingen, vi använde metallpinnar som lasersvärd, skrek "AINA!" varje gång vi såg en ordningsvakt, sprang åt olika håll och gömde oss. Bara för att vi kunde.

Igår var det onsdag, tror jag. Då kollade jag på tv och film och drack kopiösa mängder energidryck med Björn, Pung och Edvin hemma hos min mor. Det var trevligt, även om jag fick bevittna en av akvariets sniglar äta upp den sista guppyn vi hade. Det var ganska nasty.

I måndags spelade vi kubb och drack sprit, det slutade med att vi bytte kläder med varandra

Jag hade feber i förrgår och igår, jag har sen i förrgår även haft en dryg jävla hosta. Jag hatar att vara sjuk i vanliga fall, jag hatar det ännu mer när det är just nu då jag behöver ork att vara ute och göra saker för att inte tänka så mycket.


Jag har betett mig fel, jag har sårat människor, jag har försökt känna, jag har varit elak. 
Jag ber om förlåtelse, igen. Jag är inte mig själv just nu. Jag saknar mig själv.