Jag förstår inte hur man kan låta ett sådant beteende styra ens liv och den man är. Bara för att man har för vana att det alltid har varit på samma sätt och inte kan acceptera när saker och ting ändras. Allting man någonsin känt, gjort, tänkt, varit, haft, sagt, trott osv. är det som har byggt upp den man är idag. Ändå finns det så många som låter den känslan de har just i denna sekund styra vem man är och hur man agerar gentemot sina medmänniskor och får omvärlden att tro att man helt tappat förnuftet. Ena dagen är man glad, och därför trevlig mot alla man möter. Andra dagen är man bitter och därför hatar varenda människa på denna jord och stör sig på precis vartenda ord de runt omkring en slänger ur sig. Sen blir man kär och älskar precis allting och ser det vackra i även de värsta och mest otänkbara ting, och brister ens hjärta får man insikten att alla människor är ute efter att såra en och allt det negativa i det där som tidigare var så fint kryper fram och gör allting grått.
Varför är man så jävla konstig och komplicerad som människa? Är det bara när man är neutral, varken hatisk eller kärleksfull eller "känslokall" om man vill, som man verkligen är sig själv? Den där personen som är uppbyggd av ens förflutna? Eller är det allt det där förflutna som gör att man reagerar så som man gör när man känner en speciell känsla?
Jag vet faktiskt inte själv, och jag vet lika lite varför mina funderingar grävde ned sig så djupt in i min hjärna just nu. Det finns ingenting som har kunnat tvinga fram dessa tankar, såvida det inte är någonting omedvetet som ligger begravt i mitt psyke. Jag vet inte.
Så fuck it, jag drar nog ut och fiskar istället.