Jag satt och kollade igenom min gamla bilddagbok. Jävlar, vad folk jag umgicks med. När jag tänker efter är det inte mitt fel att jag inte träffar mina vänner lika mycket längre. Folk har växt upp, skaffat seriösa förhållanden och jobb. De har liksom inte tid längre, de är inte samma människor som de en gång var. För att inte tala om alla de som flyttat härifrån. Alla de där man jämt träffade. Det var bara att gå ner till en park i stan så visste man att man skulle träffa folk man kände där, och många var de. Jag hoppas att jag kommer få många chanser att umgås med gamla vänner den här sommaren med, jag behöver det. Jag saknar tiderna som var förut, jag vill tillbaka dit. Jag bad aldrig om att växa upp och växa ifrån. Jag tror att jag tog för givet att allting ändå alltid skulle vara detsamma. Jag skulle tagit vara på stunderna vi hade för några år sedan, då när allting var så mycket lättare och bekymren så långt bort.
Jag saknar så mycket och så många. Men jag är glad att jag har alla minnen, bilder och internskämt kvar.

Nya minnen skapas hela tiden. Jag ska lära mig att ta vara på de stunder jag har med mina fina vänner.
Jag längtar efter sommaren.