Nattliga tankar

Jag kan inte sova, eller.. jag tror inte att jag vill sova. Jag tycker inte om att sova ensam, det blir svårt att somna när jag vet att jag får sällskap om några timmar. Men.. borde det inte vara lättare att somna då? Så tiden ska gå snabbare.. Det känns inte som det, det känns som att jag är ett barn kvällen innan julaftonsmorgon.. ungefär. Inatt somnade jag ensam, och vaknade likaså. Det kändes fel, och tomt. För att inte tala om kallt. Men det var inte det här jag skulle skriva om. Faktum är att jag inte direkt minns varför jag öppnade det här fönstret och valde att trycka på knappen som leder direkt till ett nytt inlägg. Jag har många stenar jag måste få bort från mina axlar, många klumpar i min hals som jag måste svälja, men jag kan inte vara så öppen här som jag egentligen skulle vilja vara. Därför måste jag på ett snyggt och smidigt sätt skriva några slags gåtor så jag förstår, och även de inblandade. Jag måste lära mig att det är en stor gräns mellan internet och en psykolog, även om jag hade önskat att det var annorlunda. Internet är inte det jag behöver just nu, annat är det med det sistnämnda.

Jag har aldrig varit ute efter att såra en annan människa, jag har aldrig gjort det med mening. Men ibland måste man göra det, som en god vän tidigare under dagen sa till mig. Eftersom det tillhör livet att älska, hata, såra, trösta, förlåta.. varför gör det då ont att se någon annan gräva ner sig pga någonting man själv har gjort, pga någonting man fick lov att göra eftersom man inte hade något annat val. Varför gör det så jävla ont att såra människor om det är någonting som borde vara naturligt? Varför är det så fruktansvärt jävla svårt att vara ärlig om man kan såra en annan människa om man berättar sanningen? Jag önskar ibland att man bara kunde välja att vara tyst istället, att inte säga någonting. Som det där "Om man inte har någonting snällt att säga behöver man inte säga någonting alls". Men det fungerar inte så i det verkliga livet. Man måste såra människor ibland, och jag hatar det.

En annan sak jag undrar är varför i hela helvete jag aldrig får vara frisk. Är det inte det ena så är det något annat. Genomgick en operation - följd av komplikationer så jag fick vara inlagd två nätter. Genomgick ett medicinsk ingrepp (om man kan kalla det så?) - komplikationer som i skrivande stund gör att jag bara vill dra händerna genom håret, slita tag med all min kraft och skrika. Jag är så less. Jag är glad att jag inte lider av någonting allvarligt, och att jag såattsäga i helhet är frisk. Men det ska då tammefan alltid vara något som besvärar mig. Nu slipper jag iallafall halsproblemen, thank god. Men så var det ju alla allergier, och hudproblem, och kass lungkapacitet, och små lungor, och det här som försiggår just nu, och.. Nej, som sagt är jag glad för att det inte är någonting allvarligare. Men ändå. Alla människor har sina egna gränser på vad man klarar av och inte, eller hur? Och jag är riktigt trött på att må dåligt nästan hela tiden.

Jag är så trött, hela tiden. Jag vill inte vara trött. Det hindrar mig från så mycket. Jag orkar inte plugga, jag orkar inte ens fylla i papper och åka ner till stan med. Jag vill bara sova, bädda ner mig i soffan eller sängen och se på film hela dagarna. Jag orkar inte ens laga mat, så mina knappt existerande matvanor är verkligen så dåliga de bara kan bli. Det blir något snabbt, om det blir något alls. Och så börjar jag vänja mig vid att leva.
En annan anledning till varför jag hellre stannar här inne i tryggheten är för att det finns så mycket där ute jag inte litar på, så mycket som kan hända om jag sätter foten utanför dörren. Speciellt om jag gör det när jag är ensam. Jag hatar att vara ensam, jag mår dåligt när jag är ensam. Det är då alla tankar kommer fram, alla måsten inför framtiden och alla ärr från det förflutna. Jag avundas alla de som känner att de mår bra av ensamhet, att de njuter av att inte ha folk omkring sig hela tiden. Men jag behöver det, jag behöver den tryggheten som min familj, mina vänner och min nyligen införskaffade pojkvän ger mig. Om jag känner att jag behöver en kram så vill jag kunna få den direkt, inte efter några timmar eller nästa dag.

Jag känner mig patetisk, miserabel, riktigt jävla idiotisk. Jag vet knappt vem jag är längre, jag förstår varför folk inte hör av sig längre. Jag vet att det mycket beror på att jag inte heller hör av mig. Det är ingenting personligt, det har det aldrig varit. Jag förstår om jag kan ha varit svår att ha och göra med de senaste åren, jag vet att mina hjärnspöken i många stunder haft övertag om min skalle och tagit beslut åt mig, sagt åt mig vad jag ska göra. Oftast har de sagt åt mig att jag gör bäst i att bara stanna hemma och inte ens prata med någon, för att inte vara i vägen. Frågan är varför jag lyssnar på dem. Jag tror att det är för att jag är svag. Jag var så mycket starkare förut, jag kunde ta egna beslut och jag visste alltid vad som var bäst för mig. Nu behöver jag alltid rådfråga någon annan eftersom jag inte längre litar på mig själv.

Det här är en del av sanningen bakom den förstörda person jag har blivit. Och varför jag valde att skriva detta just idag vet jag inte, det bara blev så. Jag antar att jag inte orkar hålla det inom mig längre. Om någon vill kalla mig emo, go ahead. Jag kan inte hjälpa att jag mår piss, det är inte som att jag inte försökt göra någonting åt det. Det har gått så långt att jag inte vet om jag orkar försöka längre (nej, jag tänker inte ta mitt liv), utan bara följer med strömmen hädanefter. Tar varje dag som den kommer, ett andetag åt gången. Jag kan inte göra så mycket mer än att hoppas på en förbättring, och önska att det inte går mer neråt än det redan har gjort. Jag försöker ändå hålla humöret uppe så gott jag kan, även om det spricker då och då. Det är såhär det är just nu, och inte på något annat sätt. Jag kanske skriver en fortsättning på detta, jag kanske inte gör det. Just nu känner jag mig bara riktigt jävla löjlig för att jag började skriva från första början.

Om man kunde säga upp bekantskapen med sig själv skulle jag gjort det för längesen.
Jag önskar att jag var bättre än såhär, både för min egen och mina näras skull.