Den där känslan..

Den som blir starkare ju mer jag försöker trycka undan den. Den lockade, spännande och smärtsamma känslan. Den jag inte vet om jag vill ha eller inte. Det skriker i mitt huvud, högre ju mer jag försöker tysta det. Hjärtat slår snabbt och pulsen stiger, av bara tankar. Minnen som får mig att må bra, drömmar som gör mig rädd.

Den där meningslösa känslan som jag borde få bort. Men det går inte. Den har etsat sig fast i min kropp och gör mig lycklig och nästan spyfärdig på samma gång, utan någon som helst förklaring.

Alla dessa önskningar som aldrig kommer uppfyllas. Dessa egentligen oskyldiga tankar i en enda stor virvelvind i mitt huvud.

Jag börjar inse att det inte spelar någon roll, att det ändå inte kommer vara mer än såhär. Ändå är det så spännande att bara.. tänka. Att i huvudet skapa en värld som är så jävla fin. En fantasivärld som aldrig kommer bli min verklighet.

Mitt hjärta slår tre gånger snabbare än vanligt, jag kan inte hålla mig från att le i min ensamhet. Jag vet inte ens varför jag ler. Varför jag känner mig lycklig. Jag vill bo i min fantasi, men det kommer jag aldrig göra. Ändå är jag så glad på något sätt, eftersom det finns där. I min hjärna. I mitt hjärta.

Nu låter jag min påhittade värld bli ett med mina drömmar. I några timmar från nu kan jag inte styra vad min hjärna vill skapa för bilder, vilken värld den väljer att sätta mig i, och det är lika spännande som alltid. Imorgon kommer jag återigen bo i min vackra fantasivärld, där jag mår som bäst och som sämst på samma gång. Jag längtar.

Godnatt.