Idag gör det ont att leva.
Rädslan och paniken gräver sig in i min hjärna.
Mitt hjärta skriker efter nåd.
Ögonen svider och jag måste försöka hålla tillbaka skriken.
Så fort jag blundar ser jag samma ord rulla förbi mina ögon om och om igen
som en projektorfilm som hakat upp sig,
"tänk om?" efterföljt av diverse tänkbara scenarion.
Jag måste försöka hålla mig sysselsatt,
jag måste försöka att inte tänka.
Jag måste vänta, som jag redan gjort så länge. Som jag alltid gör.
Tålamod är inte min bästa vän, men jag måste.
Det ska inte behöva vara såhär,
saker och ting ska inte kunna kastas bort som gårdagens sopor.
Jag nöjer mig inte med minnesbilder och tankar på det som var.
Jag behöver nutiden och framtiden, så som jag vill att det ska vara.
Som det borde vara.
Jag är inte färdig med detta och jag tänker inte avsluta någonting halvfärdigt.
Jag vägrar ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar