Jag får skylla mig själv för att jag var så jävla dum och inte insåg hur saker och ting låg till innan det var försent.
Jag får nu skylla mig själv att det gör så ont att se sanningen. Men ändå är det lika bra. Så länge människor är lyckliga är det huvudsaken, varesig jag finns i bilden eller inte. Och i det här fallet gör jag inte det, och det kommer jag aldrig göra. Och det är mitt eget fel och ingen annans.
Jag måste skylla allt på mig själv eftersom det är det enda rätta. Jag kan inte göra om allt från början igen, jag kan inte säga förlåt och ställa allt till rätta.
Människor går vidare, precis som jag själv har gjort. Men sanningen svider, det kommer alltid vara ett faktum. Jag måste sluta ta folk för givet. Om jag hade insett allt tidigare hade det inte varit såhär nu.