Jag lovar mig själv jämt och ständigt att jag inte ska låta någon bryta ner mig igen, ändå tar jag så hårt på allt som händer och blir krossad till småbitar upprepade gånger. Jag vet inte varför jag inte lyckas hålla mig stark och ta allt med en klackspark. Jag har inte alltid varit såhär svag, jag hade lättare att bita ihop och vända ryggen till förr. Och det verkar inte spela någon roll hur många gånger jag säger till mig själv och till andra att jag går vidare och skiter i det som gör mig ledsen, så fort jag börjar rycka upp mig dyker Det upp igen i olika former och trycker ner mig tillbaka på botten. Inatt var det i form av något så litet som ett sms och ord som fick mig att känna att allt är mitt fel. Men det är det inte.. tror jag.
Gårdagen började bra. Moa kom hit och vi drog ner till båtklubben. Vi åkte ut på sjön med jonas, anders (+barn) emelie, kalle, christoffer och therese och kollade på starten av poker run. Det var en jäääkla massa båtar ute och riktigt härligt väder! Vi åkte in till klubben igen efter en stund, moa gick hem och albert mötte upp mig och gick med mig hem och åt och pratade med mamma medan jag bytte om till bikini! Vi gick tillbaka till båten och fixade och krånglade i några timmar, bytte folk så det nu var jag, albert, jonas, anders, pierre, emelie, kalle och åsa. Vi kollade på målgången och åkte till främby udde där vi satt ute på sjön, lyssnade på musik och drack öl. Det var en massa happenings, som flygplan som loopade lågt över våra huvuden. Vi åkte in till land när det började bli kväll. Jag, albert och pierre gick hem till mig så jag fick byta om igen sen gick vi till stan och drack solljummet vin, mötte upp emelie och gick till rådis. Johanna, min älskade kusin, fyllde 18 på 12slaget så hon, victor och erik anslöt sig till oss och allting var skitroligt. Sen började allt kaosa, jag irriterade mig på människor, fick huvudvärk och blev sårad utan att jag trodde att jag kunde bli det av just Den grejen. Jag åkte hem efter 2, och det var då allt rasade på riktigt. En massa sms och skit som slutade med att jag började gråta för jag fick nog. Jag som inte skulle gråta över det där igen, någonsin. Jag blev vek, jag kunde inte ta mer.
Imorse vaknade jag med ångest, förödmjukelse och en skam utan dess like. Jag önskar att jag bara hade hållit käften igår och tigit, det som jag gör bäst. Men nej. Jag fick lov att säga allt jag för stunden tyckte var passande.
Moa kom hit med frukost och stannade ett par timmar, sen sov jag mer eller mindre hela dagen och kvällen. Jag vaknade till liv någon gång efter 8. Nu har jag ganska nyligen kommit in från en promenad med patrik, jag pratade i telefon med hans flickvän nästan hela tiden medan han försökte få hunden att bada! Riktigt trevligt, och skönt att komma ut lite!
Imorgon inleder jag min sista vecka som sommarvikarie och det känns så jävla tråkigt. Jag vill fortsätta gå på schema, men jag får tills vidare nöja mig med att vara timvikarie. Jag vill inte sluta där, jag vill inte lämna varken brukarna eller mina kollegor. Jag trivs så bra! Åh..
Nu blev det sådär mycket text igen, som egentligen bara är luddig och förmodligen inte möjlig att förstå för någon annan. Men det är min blogg och jag skriver för mig själv.
Godnatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar