Life goes on... Someday

Jag tar tillbaka lite utav det jag skrev i mitt förra inlägg. Jag är visst stark. Jag är såpass stark att jag slet mig från något som var på väg att förstöra mig helt och hållet, trots alla risker det kunde medföra. Jag går runt och intalar mig själv att jag inte är stark, men det är jag. Och jag ska klara mig igenom det här med, hur jobbigt det än kommer bli. Det gör ont, det tänker jag inte förneka. Men jag kan inte styra det, ingenting jag säger eller gör kan påverka det. Det är en sån sak jag måste leva med och därför tänker jag försöka göra det bästa av situationen. Vi fungerade inte som ett "vi" igen, men jag hoppas på en framtida vänskap även om jag förstår mycket väl att han inte vill det i nuläget. Den senaste tiden har varit så förvirrande, men jag vet nu var han står och även var jag själv står. Vad jag vill, nu. Men jag oroar mig ändå för framtiden, för att vara där när han går vidare. Att se honom med någon annan. Jag hoppas att jag är den som går vidare först, som blir av med alla känslor och slipper lida. 

Whatever. Vet inte ens varför jag skriver det här. Självterapi, I guess. 

Imorgon är jag ledig, men jag ska på läkarbesök 13.30 och till sjukgymnasten 15.00. Det kommer kännas underligt att vara den som får vård istället för den som ger!