....

You know what's funny? Nu ska jag skriva helt öppet och ocensurerat om en grej som jag tycker är förjävligt rolig.

Jag minns inte hur mitt senaste ex ser ut. Vi var tillsammans i över ett år, jag lämnade honom i maj, och jag minns inte hur hans beröringar kändes, hur hans ögon såg ut när han tittade på mig, jag minns inte ens hur hans röst lät. Jag antar att den delen i min hjärna som skyddar mitt psyke, något som kan liknas vid en brandvägg eller ett virusskydd, har valt att sålla bort allt som har med honom att göra från mitt sinnesarkiv. När jag försöker minnas känns det som att det är något som aldrig hänt, som om det varit en dröm.

Men jag minns så väl när en kille lyfte upp mig mot min sovrumsdörr och hånglade upp mig. Jag minns hur han såg ut, hur hans kyssar smakade, hur hans röst lät när han viskade saker i mitt öra och min hjärna kan på nolltid återskapa den exakta känslan jag kände just då. Jag vet exakt hur mycket min kropp pirrade, hur tänd jag blev och hur frustrationen kokade i mig när vi blev avbrutna. Min hjärna ville aldrig göra sig av med minnena från honom och detta hände för 6 år sedan. Då jag tänker på det känner jag att det faktiskt hände på riktigt, och jag älskar den känslan. Jag vet att det inte var en dröm.

Är det inte lustigt? Jag minns något detaljerat som hände när jag var 17-18, men jag minns ingenting från mitt ex jag levde med i över ett år och senast såg för tre månader sen. Det är lustigt, och skönt. Jag minns hellre saker som känns bra än saker som gör mig arg.

Om två timmar slutar jag jobba, då ska jag ta en promenad förbi systemet och sedan hem för vila och pepp inför morgondagen. Åh jag längtar så! Jag hoppas inga planer spricker nu, men oavsett om jag får som jag vill eller inte vet jag att kvällen kommer bli amazing och jag kommer få träffa så mycket nya människor!