....

Jag förstår inte vad det är som gör att jag har så svårt att bara slappna av och tänka positivt. Varför jag är så beroende av bekräftelse. Idag fick jag iallafall just den bekräftelse jag behövde och nu gäller det bara att vänta.. och längta. Det släppte så mycket tyngd att jag fick världens nackvärk när jag väl slappnade av. Varför har det här blivit en så stor grej redan? Slog det verkligen så hårt att det fyllde hela min kropp och själ med livslust och glädje? Så snabbt? Det borde inte vara möjligt. Är det inbillning eller är det faktiskt såhär jag känner på riktigt? Jag tror att jag börjar tappa förståndet. Vad kommer hända, vad vill jag ska hända? Det är helt sinnessjukt, jag måste tagga ner och andas men det är så svårt. Det känns så mycket, mer än det borde. Mer än jag vill? Jag vet inte, för jag vet inte alls vad jag vill känna. Jag vet bara hur jag mår av själva tanken, vilket är helt fantastiskt. Jag behöver få lite ordning på min hjärna för nu snurrar det värre än någonsin.

Well..
Imorgon ska jag till sjukgymnast igen och jag ska inte sticka under stolen med att jag slarvat med mina övningar. Jag förväntar mig en utskällning, men det får jag ta. För mycket har kommit i vägen (dålig ursäkt).
I helgen ska jag jobba igen, woho, som jag längtat! Sen ska jag jobba arslet av mig så mycket det bara går så jag håller min relativt bra lönenivå. Jag kollade idag hur det ser ut inför nästa lön och tydligen får jag lika mycket nästa månad som jag fick nu vilket betyder att jag kommer kunna göra något roligt igen! Typ.. åka till sthlm igen? Det är just nu det enda stället jag vill till. Så har jag inte känt sen jag var 16 och sleazare och hade halva min umgängeskrets i sthlm/uppsala. Men så känner jag nu. And I like it.

Nu ska jag sova och hoppas på att slippa vrida och vända på mig x antal timmar som föregående natt.

BAI.